Att känna

Sedan något år tillbaka är det väldigt mycket som har varit jobbigt, och sedan november och någon tid framåt nådde jag en absolut botten. Ett jobb som totalt drämde in mig i mig en vägg av stress och skit som jag inte klarade av att hantera och som tvingade mig att konfrontera känslor som inte varit undantryckta, men definitivt åsidosatta för stunden.

Jag slutade jobba i januari-februari, fortsatte må dåligt, fick panikångestattacker, gick till kurator en gång i veckan, träffade läkare, en psykolog, blev satt på sertralin. Har en gått på sertralin vet en dimman en befinner sig i de första veckorna, fysiskt känner en sig helt nedbruten och en kan som mest göra saker på rutin. De säger att ibland kan en få lite mer energi men jag kände mig lika trött som jag varit sedan november, jag bröt bara inte totalt ihop av det konstant för en gångs skull.

Jag träffade min psykolog i slutet av mars efter att ha behövt vänta i x-antal veckor (för att vården är ett skämt, men mer om det senare). Vi pratade mycket om att vänta, och hur en ska hantera alla de känslor och den ångest som uppkommer när en väntar på saker. En av de saker hon sa att jag borde göra är att försöka ta mig tiden till att göra sådant som jag brukar tycka är kul, eller som tyckte var kul innan jag mådde så dåligt som jag gör nu. Så jag plockade fram kameran igen.

Jag har länge känt en skam i att sätta mig själv i fokus för det som jag skulle kalla mina konstnärliga bilder. Rädslan att både vara subjektet och den som observerar och en tanke om att det skulle finnas en feghet att sätta sig själv både bakom och framför kameran för jaget är det som är enklast tillgängligt. Men när jag väl plockade fram kameran igen och vill börja producera konst ville jag skapa något som kunde hjälpa mig att förstå, och vad var det egentligen jag ville förstå?

Kroppen är ett verktyg, men också ett komplext himla ting som tillåter dig att ta plats i världen och relatera till människor runt omkring dig. Det här så himla vidrigt och jobbigt att göra det när en hatar sin kropp, det är så himla vidrigt och jobbigt att göra det när en bara önskar att ens kropp var någonting helt annat. Att en önskar sig en röv, bröst som inte var platta som den skånska slätten, ett ansikte utan behåring och den där himla skiten mellan benen som gör alla fina trosor extra krångliga att ha på sig.

Om jag kan använda kameran för att förstå mig på dessa känslor och denna kropp, då tänker jag göra det. Och något förstod jag.

Jag kan inte bara ge det till konsten eller till kameran. Lika mycket är det att vara apfull på prosecco någonstans i Stockholm och för första gången få spy ur sig alla känslor och tankar en aldrig någonsin har vågat yppa förr och få bekräftat att det är precis så där en kan må, fler än du har känt så där och svaret var för dem precis du har trott att det är för dig.

Kanske har sertralinet också hjälpt. Kanske är det också bara det har gått tid.

Det handlar egentligen om mer än konsten. Det handlar om mer än att inse vad en vill se när en tittar sig i spegeln. Det handlar om vem en är. Vem en borde vara, vill vara, kan vara.

Det finns tusentals saker till att känna och det finns tusentals saker till att skriva. Saker jag ska skriva, borde skriva, vill skriva, kan skriva.

Men.

Jag heter Gia. Jag är tjej. Det känns. Och det känns bra.

Det var bag-in-boxen som fick decilitermåttet att rinna över

Den 24 november står Stefan Löfven på en presskonferens och säger att det svenska folket har gjort en enorm insats. Att många frivilliga i frivilligorganisationer som har gjort ovärderliga insatser för att allt det här ska fungera. Sedan säger han att Sverige ska sänka sin asylpolitik till EU:s miniminivå.

"Det ideella engagemanget för flyktingmottagandet har varit enormt så nu ska vi göra det de ideella krafterna vill att vi inte ska göra"

— Gia Willow Alexa (@annermarken) November 24, 2015

Det jag hör är hur de spottar på alla de som jobbat ideellt. Det är vad jag hör när jag tänker på den där presskonferensen. Människor har inte lagt ner sin tid, sin själ och sin hjärtan för att vara solidariska mot migrationsverket. Människor har lagt tid, själ och hjärta för att de ser nödvändigheten till solidaritet med människor i nöd, för att alla människor ska ha chansen till ett liv utan krig, utan förtryck. Människor har lagt sin ideella tid på att hjälpa människor att ta sig fram till den stad eller det land där de kanske har familj, vänner eller bara känner att de har en möjlighet till en framtid.

Varje människa borde ha rätten att bosätta sig på den plats där de själva vill. Ingen väljer vart de ska födas eller under vilka omständigheter. ”Vi tror inte på länders rätt att välja sina invånare, vi tror på människors rätt att välja var de vill bo.” Så står det i Miljöpartiets partiprogram.

"Fri rörlighet borde vara en mänsklig rättighet.”

(Miljöpartiets partiprogram, 6.6: Migration)

Jag gick med i Miljöpartiet 2013 inför valåret. Jag läste igenom hela partiprogrammet innan jag bestämde mig för att gå. Jag var faktiskt inte särskilt intresserad av miljöpolitik över huvud taget, men jag tyckte det var en bra skolpolitik och jag tyckte tankegångarna bakom de ideologiska resonemangen var tilltalande.

Jag har gjort en viss ideologisk resa sedan 2013. Men jag har valt att stanna, för jag har trott på sättet en arbetat med politik, jag har trott på viljan att kompromissa så länge en gör saker bättre och jag har framför allt trott på kampen för ett bättre och mer human migrationspolitik.

Den 23 oktober slöt regeringen tillsammans med Allianspartierna en ny migrationsöverenskommelse. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/paflykt/article21634802.ab). Det var inte en överenskommelse som gjorde migrationspolitiken bättre. Det var inte kompromisser som gjorde det enklare eller bättre för människor att ta sig hit utan innehöll saker som tillfälliga uppehållstillstånd och försörjningskrav för anhöriginvandring infördes. Men saker som permanent uppehållstillstånd för ensamkommande barn och för barnfamiljer kvarstod, i mycket tack vare Miljöpartiet och Centerpartiet som det såg ut som.

Den 11 november inför Sverige gränskontroller, främst mot färjor från Tyskland och över Öresundsbron (http://www.dn.se/nyheter/sverige/sverige-infor-granskontroller/). Varför är oklart. Men konsekvenserna är tydliga. Det blir i princip direkt näst intill omöjligt för människor att söka asyl genom att ta färjorna till Sverige när dessa båtar inför ID-krav. På presskonferensen som polisen centralt hållit säger de att de kommer göra stickprov på tågen på hyllie station, ombord kommer det göra matematiska urval eller ett annat slumpmässigt system för att polisen inte ska rasprofilera. Det tar mindre än en timme innan skånepolisen går ut och säger att de ska kolla alla människor på alla tåg och att de trots allt kommer att välja människor efter utseende. ”Folk får ju inte dra rasistkortet bara för att vi kontrollerar folk med mörkare hudfärg”. sa de i ett uttalande till DN (http://www.dn.se/nyheter/sverige/hudfarg-kan-bli-faktor-nar-manniskor-ska-kontrolleras/).

"Folk får ju inte dra rasistkortet ba för att vi använder oss av en rasistisk praktik!!!!!" pic.twitter.com/uXH9NximLM

— Judith (@otherjudith) November 12, 2015

Trots Sveriges gränskontroller över Öresundsbron slutar inte Assad att bomba sin egen befolkning i Syren, ISIS tar inte heller hänsyn till Sveriges ansträngda situation och inte heller några andra förtryckande regimer tar paus för stackars Sveriges skull. Men det bli svårare för att inte säga omöjligt för människor att ta sig vidare för att söka asyl i tillexempel Norge och Finland där de exempelvis kan ha släkt och vänner. De blir också svårt, för att att inte säga omöjligt att ta sig vidare inom Sverige för att söka asyl i en annan stad än Malmö.

Tillfälliga uppehållstillstånd ökar arbetsbördan för migrationsverket. Gränskontrollerna lägger allt mottagande på en och samma ankomstkommun i Sverige. Kontraproduktiva "åtgärder” läggs fram rad på rad. Det behövs människor, resurser och boende till migrationsverket. Regeringen försöker få människor att inte komma hit. Läget är ansträngt och ideella krafter, ideella organisationer och församlingar gör stora delar av migrationsverket och kommuners arbeten. För att de tror på människovärdet, för att de tror på att människor på flykt har en rätt att få hjälp. I princip alla av dessa har bett regeringen, riksdagen och politikerna att se till att migrationsverket få de verktygen och de resurser som de behöver för att kunna ta hand om alla de människor som kommer.

Istället sänker sig Sverige till en miniminivå i mottagande.

Sedan ger man 700 miljoner svenska kronor till Turkiet för att de ska stoppa flyktingströmmarna. Turkiet som låter ISIS resa genom Turkiet, Turkiet som fängslar flest journalister i världen. Turkiet som förföljer och bombar Kurderna och PKK, förmodligen den mest demokratiska kraften i området och de som mest effektivt har bekämpat ISIS. Ett Turkiet som Turkietkännaren Halil Karaveli i SVTs Agenda beskriver med orden: "Den turkiska demokratin är denna veckan definitivt slut. Man kan inte ens låtsas att Turkiet är demokrati längre”.

poängen är att det finns konkreta handlingsalternativ till såväl höger som vänster, eller i en kombination av de två.

— Isobel Hadley-Kamptz (@isobelsverkstad) November 25, 2015

Centerpartiet tycker vi kan sänka byråkratin och minimikraven för vårt mottagande för att fortsätta vårt mottagande. Människor flyr ändå krig. Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ ser att vi kan investera i vårt mottagande, sätta in åtgärder och finansiera ett mottagande idag som kommer betala tillbaka sig självt i framtiden. Människor flyr ändå krig. Jag föredrar ett av dessa. Båda är att föredra framför regeringens och de övriga riksdagspartiernas viljelöshet.

Det är enkelt att stå upp för medmänsklighet när världen är lugn. Men det är när det är som svårast som den behövs mest.

Jag vet inte om jag vill vara medlem i ett parti som bryr sig mer om lite träskmark på Gotland än människors liv.

— DrMuu (@DrMuu) November 24, 2015

Den tredje december kommer det ut att regeringen vill ha möjligheten att stänga av Öresundsbron. Det reser 75 000 personer över Öresundsbron varje dag. En miljard kronor (1 000 000 000 SEK) skulle gå förlorade i regionen för varje dag bron stod stängd. Men flyktingmottagandet har vi inte råd med. Och vi skulle, om inte juridiskt sett, så åtminstone i praktiken ha avskaffat möjligheten för människor att ta sig till Sverige för att söka asyl. Så mycket för asylrätten.

Att stänga bron. Det är som att stänga E4an för att stoppa biljakten. Det är som att förbjuda butiker för att stoppa snatteriet. Eller nej, det beskriver inte det tillräckligt bra. Det är som att hugga av sig armarna för att stoppa snatteri på månen (tack Leo för den). Många sa att deras gräns var nådd den 24 december med regeringens föreslag.

Många sa att det var droppen som fick bägaren att rinna över för dem. Det var inte riktigt så jag kände.

För mig kändes det mer som att någon försökt tömma en bag-in-box i ett decilitermått.

Om sossarna vill hugga ner hela skogen, är det värt att stanna kvar i regering om du kan rädda halva skogen? Kanske. När de sedan säger att ni nog kan få behålla tio träd, är det fortfarande värt det för att de annars fällt de tio träden också? Någonstans ska väl gränser för vad en går med på gå. Någonstans ska det väl ändå vara nog? Någonstans får väl Miljöpartiet ändå låta sossarna stå för sin egna inhumana asylpolitik istället för att stanna kvar som deras kudde.

Jag är och har alltid varit övertygad om människors värde. Allas rätt till ett liv i säkerhet. Jag tror på ett system som sätter politiken i första rummet och inte ekonomin, ett system där människoliv är det viktigaste och ekonomin formas därefter.

Jag kan inte vara medlem i ett parti som förhandlar bort människoliv till förmån för regeringsmakt, eller för träskmark, eller för träd. Vid någon tidpunkt kanske det räddade fler liv att stanna kvar, men någonstans har det gått så långt att man bara skyddar tio träd i skogen. När den tidpunkten var kan diskuteras, men vi är långt över den nu.

Jag kan inte stå bakom en regering som stänger sig för omvärlden istället för att ompröva den politk som faktiskt skulle kunna hjälpa människor.

Har väldigt svårt för miljöpartister som tydligen tycker vi kan offra ALLT bara för att få igenom lite klimatpolitik.

— DrMuu (@DrMuu) November 26, 2015

”Folk kanske dör MEN KLIMATET DÅ!!!!!! asyl hit, asyl dit, men 100 % FÖRNYBART DÅ!!!!!”

— DrMuu (@DrMuu) November 26, 2015

Jag kom hit för att rädda människoliv, nu finns det bara träskmark kvar.

Detta betyder alltså att jag avsäger mig mina uppdrag inom både Miljöpartiet och Grön Ungdom. Tack Internationella Utskottet för de nästan två år vi haft tillsammans. Tack Ungdomens Nordiska Råd för chansen att få påverka och för chansen att lägga fram konkreta förslag på den nordiska nivån. Tack för att jag har fått vara med och ta fram förslaget till Grön Ungdoms feministiska politik. Tack Miljöpartiet Malmö för har valt att säga ifrån angående regeringens populistiska politik och tack för året jag har fått som ersättare i Malmös sociala resursnämnd. Tack också till den person som nominerade mig till Grön Ungdoms förbundsstyrelse, jag vet inte vem du var, men det var hedrande, men tyvärr blir det så här istället.

Jag vet att vissa kommer att stanna kvar, att de väljer att stanna kvar och driva för den asylpolitik vi borde ha, en asylpolitik som bygger på ett universellt människovärde och som inte bygger på populism och rasism. Det hedrar er, och tveka aldrig på att ni kommer att ha mitt stöd. För det har ni. Vill ni ha mitt stöd, behöver ni min hjälp, bara fråga, så är jag där för er.

Ingen människa är illegal.

Hejdå Miljöpartiet.

Fyra år komma skall

I dag är det val till riksdag, kommun och landsting i Sverige. För mig är detta det första valet till riksdag, kommun och landsting som jag får rösta i. 7,3 miljoner personer av oss är röstberättigade och kan med vår röst vara med och avgöra vilka som ska styra Sverige de kommande fyra åren. 

Vi är många som längtar efter ett regeringsskifte, längtar efter en politik som prioriterar jämställdhet, miljö och den gemensamma välfärden. De flesta av oss håller tummarna för att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet med eller utan Feministiskt Initiativ kan samla ihop över 50% av rösterna och därmed säkra en majoritet i riksdagen. S, V och MP har tillsammans i de senaste mätningarna hamnat mellan 46-47% och F! har i de senaste mätningarna legat mellan 3-4%. Så det finns en chans att det kan gå vägen, att vi får ett regeringsskifte och en riksdag utan Sverigedemokraterna i vågmästarroll. Jag skriver dock inte detta för att jag tänkte spekulera i taktikröstning och vilket parti som är smartast att rösta på för att få förändring. Jag har haft något annat som jag går runt och tänkt på de senaste dagarna: Vad händer om det blir en rödgrön(rosa) minoritetsregering? 

De senaste 4 åren har vi haft en regering som styrt i minoritet och minoritetsregeringar är inget ovanligt i Sverige, snarare är minoritetsregeringar den vanligare regeringsformen i Sverige. Men även om Alliansregeringen har suttit i minoritet i fyra år är det långt ifrån en typisk minoritetsregering. Vi har haft en regering som förlitat sig på ett stöd från andra partier utan att riktigt försöka förankra sina förslag till de andra partierna, någonting som ofta har gått eftersom SD har röstat med regeringens linje i 8 till 9 fall av 10. 

Socialdemokraterna har historiskt sett ofta styrt i minoritet med passivt stört från Vänsterpartiet men de har också styrt i minoritet när vänsterblocket varit mindre än det borgerliga blocket genom att samarbeta med Centerpartiet. Detta var dock när Socialdemokraterna var ett parti som låg kring 40% och var dominerande i svensk politik på ett helt annat sätt än i dag, men det betyder inte att det inte finns lärdomar att ta med sig från historien. 

Mellan 1973 och 1976 hade vi i Sverige det som brukar kallas för ”lotteririksdagen” då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet (dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna) hade 175 mandat, lika många som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet hade tillsammans. Man stod alltså i ett politiskt läge där politiska beslut kunde avgöras genom lotten, något som man verkligen skulle kunna kalla en ”kaotisk parlamentarisk situation”. Så vad gjorde man? Man undvek att lotta. Istället för att låta lotten avgöra arbetade man med breda överenskommelser och kompromisser. 1975/76 avgjorde lotten enbart 79 av 1 150 voteringar, 6,9% av alla voteringar. 

Vi har inte haft en lotteririksdag sedan 1976 eftersom man ändrade antal mandat i riksdagen från 350 till 349, men i valet 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen och fick en vågmästarroll. På sätt och vis skulle man kunna säga att Sverigedemokraterna blev den nya lotten, med den stora skillnaden att det var en lott som var rasistisk och ville ha inflytande över svensk politik. Det borgerliga blocket var det starkare blocket i detta val och fick bilda regering. De kunde ha sett valresultatet, satt sig ner och ställt frågan ”vad gör vi nu?”. De kunde tittat tillbaka i historien och ställt frågan ”hur har vi gjort förr?”. Istället valde man att blunda och låtsades om som rasisterna inte satt och avgjorde varje votering. 

Allting pekar på att vi efter valet får en ny regering, men vad som är mer osäkert är om den kommer regera i majoritet eller om den kommer regera i minoritet. Vi hoppas alla naturligtvis på en majoritetsregring, den typen av regering som skulle kunna genomföra den mest effektiva typen av politik. Men om det rödgrön(rosa) blocket blir mindre än 50% är inte hoppet ute. Tänk på lotteririksdagen 1973-1976, man ville inte att slumpen skulle styra våra politiska beslut. Tänk nu på kommande mandatperiod, 2014-2018, vill vi att rasister ska styra våra politiska beslut? 

Något av det värsta Alliansregeringen lyckades få oss tro var att de politiska blocken är fasta och aldrig kommer flyttas på. Att de enda möjliga regeringskonstellationerna är de som vi ser nu. Att man enbart regerar som regeringspartier, aldrig med stödpartier. Men det är inte sanningen. 

I dag går vi och röstar. Jag går och röstar för en ny regering, för miljö, för feminism, för en human migrationspolitik och för ett Sverige där det tredje största partiet i riksdagen är ett parti som står för allt detta och inte ett parti som är rasistiskt. Jag tror på demokratin. Men för min röst vill jag vill be politikerna på båda sidorna av blocken om en gentjänst. När valresultatet är fastställt, se till att vi inte har en riksdag där besluten de kommande fyra åren inte avgörs av rasister. Vi kan stänga ute Sverigedemokraterna från inflytande. Så låt oss göra det.

Kjolen jag aldrig köper

Jag har haft på mig en kjol en gång i mitt liv. Det var en blå, jeansaktig kjol som jag hade på mig med ett par svarta strumpbyxor i några timmar i augusti förra året. Jag har för mig att tröjan jag hade till denna kjolen var något för kort, så var tvungen att bära den där kjolen lite högre upp än vad jag tyckte var bekvämt eller snyggt. Men jag tyckte om kjolen, den var snygg.

Under en tid så hade jag ofta håret i en så kallad “doughnut” eller “hair bun”. Detta var något jag hade offentligt, i skolan och när jag skulle ut på t.ex. klubb. Jag tyckte det var riktigt snyggt, men det var många som kände sig tvungna att lägga kommentarer angående denna frisyren. En del var raka förolämpningar från främlingar på stan med frågor om jag ”var bög?” eller om jag var ”tjej eller kille?”, medan andra kommentarer kom från bekanta och vänner som tyckte att mitt hår var ”snyggare i vanlig knut”. Sedan fanns det som alltid alla människor som tittade snett eller helt rakt ut stirrade.



Det händer då och då att jag sitter en bit bak på en föreläsning och börjar betrakta vad människor har för frisyrer och för kläder på sig. Ibland gör jag det när jag sitter ute på stan och väntar på någon vän. Jag brukar då tänka på den där kjolen jag bar eller doughnuten jag brukade ha i håret. För jag har hittills inte, varken på en föreläsning eller på stan, sett en kille bära en kjol, eller ha håret i en doughnut. Inte en enda gång. Jag tycker det är så himla absurt. I dag när jag satt och väntade på tåget hem så började jag titta mig omkring och tänkte på det igen. Varför avgör kön hur tyget kring mina ben ska sitta och vara sytt och varför avgör kön hur jag ska ha mitt hår klippt eller uppsatt? Hur spelar tyg och hår samman med kön?

En av alla personerna som stod på stationen hade svarta strumpbyxor och en enkel svart kjol på sig. Kjolen slutade strax ovanför knäna och var lätt veckad. Jag tyckte det var en väldigt enkel men sjukt snygg kombo och i en stund av avund ville jag äga samma plagg och kunna bära upp dem lika snyggt. Sedan dök tanken upp i huvudet: ”Men kan jag inte bära upp en svart kjol med svarta strumpbyxor snyggt?”. Jag har inget svar.



Så jag började tänka på den blåa, jeansaktiga kjolen jag bar för nästan ett år sedan. Jag tyckte ju den var hur snygg som helst. Jag ville ju köpa en egen kjol redan då, men jag gjorde aldrig det. Varför gick jag aldrig och köpte en kjol? Jag visste varför då, men jag erkände det först nu för mig själv. Jag varken vågar eller orkar.

Jag hade håret i en doughnut och minns hur jag blev bemött. Det tog på orken. Nu sitter det och gnager mig i bakhuvudet, hur kommer jag bli bemött om jag stiger ut från lägenheten i ett plagg som enligt alla normer för mig är ’fel’? Hur kommer jag bli bemött och skulle jag till och med behöva bli rädd för att människor skulle bemöta mig med hot och hot om våld pga värderingar och egenskaper de skulle lägga på mig eftersom jag valt att bära något som avviker från normen?



Epitetet och identiteten ’man’ har börjat betyda väldigt lite för mig. Mitt könsorgan känns väldigt orelevant bortom sex och jag har inget behov eller ens en vilja att knyta ett kön eller detta köns specifika egenskaper till mitt könsorgan. Lika lite vill jag att de kläder jag bär eller de attribut jag framhäver hos mig själv ska begränsas av idéer om mitt kön eller min sexualitet.

Så jag ställde mig framför spegeln när jag kom hem. Tänkte mig ett par svarta strumpbyxor och en lätt veckad svart kjol. Jag tänkte mig en avrakad mustasch, lite svart ögonskugga och ett lager smink för att dölja finnar och pormaskar. Att jag önskar att jag visste vart man hittar bra strumpbyxor och snygga kjolar, att jag visste hur man använder smink och vad för plagg som skulle kunna vara snyggt till den svarta kjolen. Inte för att något med mig eller min kropp skulle kännas ’fel’, utan enbart och endast för det var något som jag tyckte skulle kunna vara snyggt.

Tänk om man orkade, vågade eller bara visste något av allt det där.

Poliserna i borgen

Tisdagen den 4:e mars. Jag har tagit mig in till Lund kring lunchtid för att för förbereda inför ett seminarium som jag ska ha i början på nästa vecka. Det känns som en helt vanlig dag, förberedelserna till seminariet går bra, klara på någon timme och efteråt så går jag, en från min seminariegrupp och hens vän oss ner till AF-borgen för att dricka kaffe. Personen från min seminariegrupp hade pratat om att gå på en föreläsning med finansminister Anders Borg som skulle hållas i AF-borgen vid 15-tiden. Inte för att någon av oss hade någon direkt beundran för Anders Borg, men att det ändå kan vara intressant. Jag har ett intresse för politik och ville sitta och lyssna för att se vad det var han skulle säga.

Under tiden som vi står i kön så bestämmer sig min kurskamrat att hen inte orkar med att vara på föreläsningen då det såg ut att bli väldigt mycket folk, så hen sätter sig i caféet igen istället. Jag står kvar och får tillslut lämna min jacka och väska i garderoben. Det är poliser överallt på grund av denna föreläsning som kollar så man inte tar med sig någon jacka eller väska med sig in i lokalen, något man kan förstå när det är finansministern som ska tala.

När jag väl är inne i lokalen sätter jag mig på raden där det finns lediga platser och väntar på att föreläsningen ska börja. Vid 15.15 börjar arrangörerna LUPEF och MST att prata och introducera föreläsningen och efter det kommer Anders Borg ut och börjar prata.

---

Efter en stund avbryts Anders Borg av en person i salen som reser sig upp och säger (enligt sydsvenskan): "Ursäkta, finansministern, jag måste avbryta dig, jag arbetar åtta timmar ..." (http://bit.ly/1kW321r) Hon blir sedan tillsammans med några andra personer (bokstavligen) släpade ut ur salen. Jag råkar sitta på samma rad som flera av dessa personer och ser allting hända. Jag sitter kvar på min plats för att är där för att lyssna på Borgs föredrag.

- "Jag vill att du ska gå härifrån". Det är en av poliserna som har ställt sig vid raden jag sitter på och han pratar med mig.
- "Men jag har inte gjort någonting? Jag är bara här för att lyssna på föreläsningen".
- "Jag vill att du reser dig upp och lämnar denna salen". Säger han igen.

Jag får resa mig upp och gå ut från salen, försöker åter förklara för denna polis att jag bara var där för att lyssna på föredraget och inte hade gjort någonting, vilket naturligtvis ignorerades. Jag var inte den enda personen som blev tvingad att lämna salen utan att faktiskt ha gjort någonting, men jag kommer tillbaka till det.

Jag går för att hämta min jacka och väska och tänker att jag ska se om min kurskamrat som som bestämde sig för att inte gå på föreläsningen är kvar i cafeterian, men jag hinner inte innan en av poliserna stoppar mig.

- "Har du id på dig?"
- "Ja, varför vill du se det? Jag gjorde ingenting, precis som jag förklarade för den andra polisen så var jag bara här för att lyssna på föreläsningen".
- "Det spelar ingen roll, jag behöver ändå se ditt id".

Så jag visar mitt id och frågar sedan om jag kan gå. Polisen säger att ja, det kan jag, men sedan kommer en annan polis och säger till den första att det kan jag inte utan säger istället till mig att jag ska sätta mig ned.

- "Vad gjorde du?" Frågar personen som står upp bredvid mig. Jag minns att hen satt två rader framför mig.
- "Jag gjorde ingenting. Jag bara satt på samma rad och sedan tvingade en av poliserna mig ut från salen".
- "Jag gjorde ingenting heller. De bara tvingade ut oss".

Efter ungefär 10 minuter frågar jag en av poliserna när jag kan få lov att lämna byggnaden. Hen säger att jag behöver vänta tills de tagit mina uppgifter. Jag påpekar att de sedan gjort det när de kollade mitt id, men jag blir ändå tvungen att lämna både personnummer, namn och adress. Jag frågar också om detta kommer skrivas in i något register eller liknande. "Nej" är svaret jag får, så får hoppas att det stämmer.

---

Utanför står sedan kurskamraten jag tidigare pratat om med lite andra människor som jag känner och jag förklarar vad som hände. Precis som jag pratade de med och hörde flera personer som inte hade gjort någonting med ändå blev tvingade ut ur salen. Vad hade dessa utslängda personer som inte gjort något gemensamt? De såg ut att vara vänster/såg inte ut att vara borgare.

De såg inte ut att vara borgare. Det var kriteriet på att bli utslängd, bemött som att man var en av personerna som hade stört föreläsningen och tvingad att lämna sina uppgifter för att "det är vi tvungna att göra när vi tvångsavvisar någon från en plats". Även personer som tvångsavvisas för att de råkar ha liknande utseende som de som utförde aktionen.

Samtidigt så pratar jag med vänner som går på demonstrationer där nazister ställer sig längst fram och skriker saker som "blattehora" till den kvinnliga talaren och polisen gör ingenting. Då är deras bedömning att de "ska skydda" (genom att inte göra någonting). Samma talare får sedan åka hem själv, utan beskydd och samma personer som skrikit saker mot henne under demon följer efter när hon är påväg hem.

Jag var på Borgs föreläsning för att lyssna på vad han hade att säga och för att höra om hur Moderaterna motiverar sänkningen av studiebidraget. Istället blir jag misstänkliggjord för att jag har lila hår och inte var iklädd några finare kläder.

Och en del tycker att det är konstigt att man inte litar på polisen.

Kränkta köttätande ”frihetskämpar"

Köttfria dagar i Gävle

Den 8:e November hade Vasaskolan i Gävle en av två vegetariska dagar. Jag vet inte deras anledningar till det hela, men jag tycker att det är en bra grej. Köttkonsumptionen i Sverige och i (väst)världen ökar (http://bit.ly/18xKeSh) och är en stor faktor till den globala uppvärmningen (plus att vi måste döda en helvetes massa djur också). Så då kanske en vegetarisk dag (läs: en vegetarisk lunch) i veckan är en bra sak vi kan göra för miljön. Gissa vilka som tyckte annorlunda?

MUF Gävleborg ansåg att två dagar utan kött var höjden av ondska utan dess like! ”Vår valfrihet blir skadad, alla ska själv få välja! Vi tvingar inga vegetarianer att äta kött, varför ska vi köttätare bli tvingade att äta vegetariskt!?” Okej, det var kanske inte så man sa det, men det var så andemeningen lät, och det var mer eller mindre så man valde att argumentera för sin sak när ställde sig i skolan och delade ut 100 stycken hamburgare till svårt svältande elever den dagen som inte kunde svälja ned den vegetariska kosten som skolan så ondskefullt hade lagt på deras tallrikar och därmed tryckt ned i deras hals. Efter en stund blev dessa frihetskämpar avvisade från skolområdet då skolan hade regler om hur politiska partier fick marknadsföra sig under mellanvalsperioder (http://bit.ly/1gkRzt6).

Köttfri måndag på Sturegymnasiet

Så för ungefär en vecka sedan dök en artikel upp på pratapolitik.nu med rubriken ”Slopa köttfria dagar” skriven av Sebastian Pearson. Sebastian Pearson är ännu en av dessa frihetskämpar (”Brinner för Moderaterna” enligt sin twitterprofil samt ledamot för MUF Halmstad enligt deras facebook-sida) som anser att man måste få välja om man ska få äta kött eller vegetariskt i skolan. Han ansåg i sin artikel att ”Svenska ungdomar ska inte kränkas för sitt köttintresse, utan snarare berömmas" (http://bit.ly/1ff6tOo).

Sturegymnasiets matråd hade enligt skribenten slängt runt frågan om en köttfri måndag i klasserna för att se vad eleverna tyckte om det och det verkade som klasserna tyckte detta var bra. Men va? Tyckte de att detta var bra? Bra, som i inte dåligt? En tanke på en dag utan kött gjorde skribenten illamående. Det var som att eleverna blivit mutade av miljöaktivister! Så som den ärofyllda frihetskämpe han var skred han till verket och ”panikanmälde” sig till matrådet och lyckades sätta stopp för ”vanvettet”. Han trodde sedan att han skulle kunna slippa det hela, men hans glöd för frihet gjorde att han inte ”kunde släppa de hemska tankarna och se framåt”.

Därför skriver skribenten om hur idén med köttfri måndag startades och hur skolor i Sverige har nappat på idén. Jag tänkte att jag skulle försöka lista upp de argument som Pearson lägger fram så kan vi få lite översikt över det hela.

1. Sverige är världsledande i miljöfrågan och ”ett fåtal skolor i lilla Sverige” inte kan göra någon skillnad. Det är först och främst miljöbovar som USA och Kina som måste visa engagemang.

2. En mindre konsumtion per person gör att köttet räcker till fler, så om vi sprider ut vår köttkonsumtion så vi äter fler typer av djur så som t.ex. björn, häst och ren så kan vi prioritera istället för att välja bort.

3. Att tvingas äta kött är en kränkning mot den köttätande människan. ”Köttet har sedan tidernas begynnelse haft en självklar plats på tallriken och ska ha en plats där även framöver!”.

Citatet på punkt tre är så skribenten valt att avsluta sin artikel. Vilken slutkläm av honom! Det är väl så vi alltid gjort? Nja.

Problemen?

På punkt ett finns det visserligen en poäng värd att uppmärksamma, miljöbovarna måste göra mer, det är sant. Men varför ska det betyda att vi ska sluta visa engagemang och sluta kämpa för klimatet i Sverige? Att kämpa för en bra miljö är mer än att faktiskt reellt göra inverkan på miljön, det är också en solidaritetshandling där man visar för andra människor och för andra länder att man kan förbättra miljön och ändå fortsätta leva. Dessutom har väl skribenten förmodligen hört om ”alla kan göra lite”? Det gäller även miljön.

Angående den andra punkten så känns det som Pearson har missat något. Problemet är inte att vi dödar för många grisar, kossor och kycklingar och att dessa djur håller på att ta slut i kvantitet. Systemet för att föda fram dessa djur och sedan döda dessa rullar på alldeles utmärkt och att ersätta detta uppfödande med ett uppfödande och slaktande av björnar, hästar och renar skulle inte lösa problemet om det ens var möjligt (tänk er att föda upp björnar som man föder upp kossor eller grisar). Problemet är hur mycket råvaror det krävs för att föda upp dessa djur. Av det kött som kan ge mat till en människa har mat till tio personer getts till djuren som slaktas (plus lite antibiotika och annat mysigt). Enkel matematik säger att mycket av denna marken som odlar föda åt dessa djuren skulle kunna ge föda till många fler om man odlade maten till människorna direkt.

Den tredje punkten är faktiskt inte ens sann. Jag förstår att Pearson använder ”sedan tidernas begynnelse” som en slagkraftig punchline, men det är inte sant. Det är inte heller sant att säga att det haft en självklar plats sedan människans begynnelse. Människan, eller snarare den sapien som kom före oss som började äta kött började med detta ungefär samtidigt som hen började använda verktyg (http://bit.ly/1bttFHe). Sedan ska vi ta i beaktning att människan inte lever likadant som vi gjorde i tidernas begynnelse, inte som vi gjorde när vi först började använda verktyg eller inte ens som när vi först började använda tallriken. Vi producerade inte kött på löpande band som vi nu gör och vi var inte heller över 7 miljarder personer på jorden.

Men friheten då?

Så var det den där saken om frihet, för det är ju den som läggs fram som den stora problematiken från MUF Gävleborg (de tycker ju faktiskt vegetariskt är bra, men valfrihet är viktigare) och från Pearson. För om jag väljer vegetariskt ska väl du få välja kött, och skolan ska väl vara för alla? Det är sant att skolan ska vara för alla och därför en självklarhet att alternativ för allergiker och vegetarianer ska serveras, för de antingen inte kan äta vissa saker eller har valt att aktivt utesluta vissa saker ur sin kost av en eller flera anledningar. Som köttätare finns det inga hinder för dig att äta vegetariskt. En kost som innehåller kött innehåller också grönsaker och annat vegetariskt (om man inte går på LCHF eller liknande).

Det finns en köttnorm i samhället. Att kött är någonting alla äter och att inte äta kött är det avvikande, det som kräver ett aktivt val och det man kämpar för när man kämpar för att få äta kött överallt till varje måltid är inte att friheten att välja mellan kött och vegetariskt utan att behålla status quo där man slipper reflektera över sitt köttätande och köttkonsumption. Jag tänkte visa detta rätt tydligt genom att titta på alla frihetskämpars favoritmat: hamburgare.

Jag gick in på de tre stora hamburgerkedjornas hemsidor i Sverige för att kolla hur många val man faktiskt kan göra och hur många av dessa som är vegetariska!

McDonalds: 18 produkter, varav 2 vegetariska (http://bit.ly/1bSSzmf).

Burger King: 18 hamburgare, varav 1 vegetarisk (http://bit.ly/18y7ZXa) samt 6 ”Chicken & Salad”-alternativ, vara 0 vegetariska (http://bit.ly/1aQqy8X).

Max: 15 hamburgare + chicken nuggets, varav 1 vegetarisk samt 8 sallader varav 0 vegetariska (http://bit.ly/1d5ZNji). (Max plockade bort falafelburgaren samt tog bort sin vegetariska sallad. Varför?)

Jag må visserligen bara ha varit vegetarian i lite mer än någon månad, men en sak känns rätt så tydlig. Valfriheten är stor, om man väljer mellan kött och kött.