Jag har haft på mig en kjol en gång i mitt liv. Det var en blå, jeansaktig kjol som jag hade på mig med ett par svarta strumpbyxor i några timmar i augusti förra året. Jag har för mig att tröjan jag hade till denna kjolen var något för kort, så var tvungen att bära den där kjolen lite högre upp än vad jag tyckte var bekvämt eller snyggt. Men jag tyckte om kjolen, den var snygg.
Under en tid så hade jag ofta håret i en så kallad “doughnut” eller “hair bun”. Detta var något jag hade offentligt, i skolan och när jag skulle ut på t.ex. klubb. Jag tyckte det var riktigt snyggt, men det var många som kände sig tvungna att lägga kommentarer angående denna frisyren. En del var raka förolämpningar från främlingar på stan med frågor om jag ”var bög?” eller om jag var ”tjej eller kille?”, medan andra kommentarer kom från bekanta och vänner som tyckte att mitt hår var ”snyggare i vanlig knut”. Sedan fanns det som alltid alla människor som tittade snett eller helt rakt ut stirrade.
Det händer då och då att jag sitter en bit bak på en föreläsning och börjar betrakta vad människor har för frisyrer och för kläder på sig. Ibland gör jag det när jag sitter ute på stan och väntar på någon vän. Jag brukar då tänka på den där kjolen jag bar eller doughnuten jag brukade ha i håret. För jag har hittills inte, varken på en föreläsning eller på stan, sett en kille bära en kjol, eller ha håret i en doughnut. Inte en enda gång. Jag tycker det är så himla absurt. I dag när jag satt och väntade på tåget hem så började jag titta mig omkring och tänkte på det igen. Varför avgör kön hur tyget kring mina ben ska sitta och vara sytt och varför avgör kön hur jag ska ha mitt hår klippt eller uppsatt? Hur spelar tyg och hår samman med kön?
En av alla personerna som stod på stationen hade svarta strumpbyxor och en enkel svart kjol på sig. Kjolen slutade strax ovanför knäna och var lätt veckad. Jag tyckte det var en väldigt enkel men sjukt snygg kombo och i en stund av avund ville jag äga samma plagg och kunna bära upp dem lika snyggt. Sedan dök tanken upp i huvudet: ”Men kan jag inte bära upp en svart kjol med svarta strumpbyxor snyggt?”. Jag har inget svar.
Så jag började tänka på den blåa, jeansaktiga kjolen jag bar för nästan ett år sedan. Jag tyckte ju den var hur snygg som helst. Jag ville ju köpa en egen kjol redan då, men jag gjorde aldrig det. Varför gick jag aldrig och köpte en kjol? Jag visste varför då, men jag erkände det först nu för mig själv. Jag varken vågar eller orkar.
Jag hade håret i en doughnut och minns hur jag blev bemött. Det tog på orken. Nu sitter det och gnager mig i bakhuvudet, hur kommer jag bli bemött om jag stiger ut från lägenheten i ett plagg som enligt alla normer för mig är ’fel’? Hur kommer jag bli bemött och skulle jag till och med behöva bli rädd för att människor skulle bemöta mig med hot och hot om våld pga värderingar och egenskaper de skulle lägga på mig eftersom jag valt att bära något som avviker från normen?
Epitetet och identiteten ’man’ har börjat betyda väldigt lite för mig. Mitt könsorgan känns väldigt orelevant bortom sex och jag har inget behov eller ens en vilja att knyta ett kön eller detta köns specifika egenskaper till mitt könsorgan. Lika lite vill jag att de kläder jag bär eller de attribut jag framhäver hos mig själv ska begränsas av idéer om mitt kön eller min sexualitet.
Så jag ställde mig framför spegeln när jag kom hem. Tänkte mig ett par svarta strumpbyxor och en lätt veckad svart kjol. Jag tänkte mig en avrakad mustasch, lite svart ögonskugga och ett lager smink för att dölja finnar och pormaskar. Att jag önskar att jag visste vart man hittar bra strumpbyxor och snygga kjolar, att jag visste hur man använder smink och vad för plagg som skulle kunna vara snyggt till den svarta kjolen. Inte för att något med mig eller min kropp skulle kännas ’fel’, utan enbart och endast för det var något som jag tyckte skulle kunna vara snyggt.
Tänk om man orkade, vågade eller bara visste något av allt det där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar