Sedan något år tillbaka är det väldigt mycket som har varit jobbigt, och sedan november och någon tid framåt nådde jag en absolut botten. Ett jobb som totalt drämde in mig i mig en vägg av stress och skit som jag inte klarade av att hantera och som tvingade mig att konfrontera känslor som inte varit undantryckta, men definitivt åsidosatta för stunden.
Jag slutade jobba i januari-februari, fortsatte må dåligt, fick panikångestattacker, gick till kurator en gång i veckan, träffade läkare, en psykolog, blev satt på sertralin. Har en gått på sertralin vet en dimman en befinner sig i de första veckorna, fysiskt känner en sig helt nedbruten och en kan som mest göra saker på rutin. De säger att ibland kan en få lite mer energi men jag kände mig lika trött som jag varit sedan november, jag bröt bara inte totalt ihop av det konstant för en gångs skull.
Jag träffade min psykolog i slutet av mars efter att ha behövt vänta i x-antal veckor (för att vården är ett skämt, men mer om det senare). Vi pratade mycket om att vänta, och hur en ska hantera alla de känslor och den ångest som uppkommer när en väntar på saker. En av de saker hon sa att jag borde göra är att försöka ta mig tiden till att göra sådant som jag brukar tycka är kul, eller som tyckte var kul innan jag mådde så dåligt som jag gör nu. Så jag plockade fram kameran igen.
Jag har länge känt en skam i att sätta mig själv i fokus för det som jag skulle kalla mina konstnärliga bilder. Rädslan att både vara subjektet och den som observerar och en tanke om att det skulle finnas en feghet att sätta sig själv både bakom och framför kameran för jaget är det som är enklast tillgängligt. Men när jag väl plockade fram kameran igen och vill börja producera konst ville jag skapa något som kunde hjälpa mig att förstå, och vad var det egentligen jag ville förstå?
Kroppen är ett verktyg, men också ett komplext himla ting som tillåter dig att ta plats i världen och relatera till människor runt omkring dig. Det här så himla vidrigt och jobbigt att göra det när en hatar sin kropp, det är så himla vidrigt och jobbigt att göra det när en bara önskar att ens kropp var någonting helt annat. Att en önskar sig en röv, bröst som inte var platta som den skånska slätten, ett ansikte utan behåring och den där himla skiten mellan benen som gör alla fina trosor extra krångliga att ha på sig.
Om jag kan använda kameran för att förstå mig på dessa känslor och denna kropp, då tänker jag göra det. Och något förstod jag.
Jag kan inte bara ge det till konsten eller till kameran. Lika mycket är det att vara apfull på prosecco någonstans i Stockholm och för första gången få spy ur sig alla känslor och tankar en aldrig någonsin har vågat yppa förr och få bekräftat att det är precis så där en kan må, fler än du har känt så där och svaret var för dem precis du har trott att det är för dig.
Kanske har sertralinet också hjälpt. Kanske är det också bara det har gått tid.
Det handlar egentligen om mer än konsten. Det handlar om mer än att inse vad en vill se när en tittar sig i spegeln. Det handlar om vem en är. Vem en borde vara, vill vara, kan vara.
Det finns tusentals saker till att känna och det finns tusentals saker till att skriva. Saker jag ska skriva, borde skriva, vill skriva, kan skriva.
Men.
Jag heter Gia. Jag är tjej. Det känns. Och det känns bra.
