Fyra år komma skall

I dag är det val till riksdag, kommun och landsting i Sverige. För mig är detta det första valet till riksdag, kommun och landsting som jag får rösta i. 7,3 miljoner personer av oss är röstberättigade och kan med vår röst vara med och avgöra vilka som ska styra Sverige de kommande fyra åren. 

Vi är många som längtar efter ett regeringsskifte, längtar efter en politik som prioriterar jämställdhet, miljö och den gemensamma välfärden. De flesta av oss håller tummarna för att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet med eller utan Feministiskt Initiativ kan samla ihop över 50% av rösterna och därmed säkra en majoritet i riksdagen. S, V och MP har tillsammans i de senaste mätningarna hamnat mellan 46-47% och F! har i de senaste mätningarna legat mellan 3-4%. Så det finns en chans att det kan gå vägen, att vi får ett regeringsskifte och en riksdag utan Sverigedemokraterna i vågmästarroll. Jag skriver dock inte detta för att jag tänkte spekulera i taktikröstning och vilket parti som är smartast att rösta på för att få förändring. Jag har haft något annat som jag går runt och tänkt på de senaste dagarna: Vad händer om det blir en rödgrön(rosa) minoritetsregering? 

De senaste 4 åren har vi haft en regering som styrt i minoritet och minoritetsregeringar är inget ovanligt i Sverige, snarare är minoritetsregeringar den vanligare regeringsformen i Sverige. Men även om Alliansregeringen har suttit i minoritet i fyra år är det långt ifrån en typisk minoritetsregering. Vi har haft en regering som förlitat sig på ett stöd från andra partier utan att riktigt försöka förankra sina förslag till de andra partierna, någonting som ofta har gått eftersom SD har röstat med regeringens linje i 8 till 9 fall av 10. 

Socialdemokraterna har historiskt sett ofta styrt i minoritet med passivt stört från Vänsterpartiet men de har också styrt i minoritet när vänsterblocket varit mindre än det borgerliga blocket genom att samarbeta med Centerpartiet. Detta var dock när Socialdemokraterna var ett parti som låg kring 40% och var dominerande i svensk politik på ett helt annat sätt än i dag, men det betyder inte att det inte finns lärdomar att ta med sig från historien. 

Mellan 1973 och 1976 hade vi i Sverige det som brukar kallas för ”lotteririksdagen” då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet (dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna) hade 175 mandat, lika många som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet hade tillsammans. Man stod alltså i ett politiskt läge där politiska beslut kunde avgöras genom lotten, något som man verkligen skulle kunna kalla en ”kaotisk parlamentarisk situation”. Så vad gjorde man? Man undvek att lotta. Istället för att låta lotten avgöra arbetade man med breda överenskommelser och kompromisser. 1975/76 avgjorde lotten enbart 79 av 1 150 voteringar, 6,9% av alla voteringar. 

Vi har inte haft en lotteririksdag sedan 1976 eftersom man ändrade antal mandat i riksdagen från 350 till 349, men i valet 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen och fick en vågmästarroll. På sätt och vis skulle man kunna säga att Sverigedemokraterna blev den nya lotten, med den stora skillnaden att det var en lott som var rasistisk och ville ha inflytande över svensk politik. Det borgerliga blocket var det starkare blocket i detta val och fick bilda regering. De kunde ha sett valresultatet, satt sig ner och ställt frågan ”vad gör vi nu?”. De kunde tittat tillbaka i historien och ställt frågan ”hur har vi gjort förr?”. Istället valde man att blunda och låtsades om som rasisterna inte satt och avgjorde varje votering. 

Allting pekar på att vi efter valet får en ny regering, men vad som är mer osäkert är om den kommer regera i majoritet eller om den kommer regera i minoritet. Vi hoppas alla naturligtvis på en majoritetsregring, den typen av regering som skulle kunna genomföra den mest effektiva typen av politik. Men om det rödgrön(rosa) blocket blir mindre än 50% är inte hoppet ute. Tänk på lotteririksdagen 1973-1976, man ville inte att slumpen skulle styra våra politiska beslut. Tänk nu på kommande mandatperiod, 2014-2018, vill vi att rasister ska styra våra politiska beslut? 

Något av det värsta Alliansregeringen lyckades få oss tro var att de politiska blocken är fasta och aldrig kommer flyttas på. Att de enda möjliga regeringskonstellationerna är de som vi ser nu. Att man enbart regerar som regeringspartier, aldrig med stödpartier. Men det är inte sanningen. 

I dag går vi och röstar. Jag går och röstar för en ny regering, för miljö, för feminism, för en human migrationspolitik och för ett Sverige där det tredje största partiet i riksdagen är ett parti som står för allt detta och inte ett parti som är rasistiskt. Jag tror på demokratin. Men för min röst vill jag vill be politikerna på båda sidorna av blocken om en gentjänst. När valresultatet är fastställt, se till att vi inte har en riksdag där besluten de kommande fyra åren inte avgörs av rasister. Vi kan stänga ute Sverigedemokraterna från inflytande. Så låt oss göra det.

Kjolen jag aldrig köper

Jag har haft på mig en kjol en gång i mitt liv. Det var en blå, jeansaktig kjol som jag hade på mig med ett par svarta strumpbyxor i några timmar i augusti förra året. Jag har för mig att tröjan jag hade till denna kjolen var något för kort, så var tvungen att bära den där kjolen lite högre upp än vad jag tyckte var bekvämt eller snyggt. Men jag tyckte om kjolen, den var snygg.

Under en tid så hade jag ofta håret i en så kallad “doughnut” eller “hair bun”. Detta var något jag hade offentligt, i skolan och när jag skulle ut på t.ex. klubb. Jag tyckte det var riktigt snyggt, men det var många som kände sig tvungna att lägga kommentarer angående denna frisyren. En del var raka förolämpningar från främlingar på stan med frågor om jag ”var bög?” eller om jag var ”tjej eller kille?”, medan andra kommentarer kom från bekanta och vänner som tyckte att mitt hår var ”snyggare i vanlig knut”. Sedan fanns det som alltid alla människor som tittade snett eller helt rakt ut stirrade.



Det händer då och då att jag sitter en bit bak på en föreläsning och börjar betrakta vad människor har för frisyrer och för kläder på sig. Ibland gör jag det när jag sitter ute på stan och väntar på någon vän. Jag brukar då tänka på den där kjolen jag bar eller doughnuten jag brukade ha i håret. För jag har hittills inte, varken på en föreläsning eller på stan, sett en kille bära en kjol, eller ha håret i en doughnut. Inte en enda gång. Jag tycker det är så himla absurt. I dag när jag satt och väntade på tåget hem så började jag titta mig omkring och tänkte på det igen. Varför avgör kön hur tyget kring mina ben ska sitta och vara sytt och varför avgör kön hur jag ska ha mitt hår klippt eller uppsatt? Hur spelar tyg och hår samman med kön?

En av alla personerna som stod på stationen hade svarta strumpbyxor och en enkel svart kjol på sig. Kjolen slutade strax ovanför knäna och var lätt veckad. Jag tyckte det var en väldigt enkel men sjukt snygg kombo och i en stund av avund ville jag äga samma plagg och kunna bära upp dem lika snyggt. Sedan dök tanken upp i huvudet: ”Men kan jag inte bära upp en svart kjol med svarta strumpbyxor snyggt?”. Jag har inget svar.



Så jag började tänka på den blåa, jeansaktiga kjolen jag bar för nästan ett år sedan. Jag tyckte ju den var hur snygg som helst. Jag ville ju köpa en egen kjol redan då, men jag gjorde aldrig det. Varför gick jag aldrig och köpte en kjol? Jag visste varför då, men jag erkände det först nu för mig själv. Jag varken vågar eller orkar.

Jag hade håret i en doughnut och minns hur jag blev bemött. Det tog på orken. Nu sitter det och gnager mig i bakhuvudet, hur kommer jag bli bemött om jag stiger ut från lägenheten i ett plagg som enligt alla normer för mig är ’fel’? Hur kommer jag bli bemött och skulle jag till och med behöva bli rädd för att människor skulle bemöta mig med hot och hot om våld pga värderingar och egenskaper de skulle lägga på mig eftersom jag valt att bära något som avviker från normen?



Epitetet och identiteten ’man’ har börjat betyda väldigt lite för mig. Mitt könsorgan känns väldigt orelevant bortom sex och jag har inget behov eller ens en vilja att knyta ett kön eller detta köns specifika egenskaper till mitt könsorgan. Lika lite vill jag att de kläder jag bär eller de attribut jag framhäver hos mig själv ska begränsas av idéer om mitt kön eller min sexualitet.

Så jag ställde mig framför spegeln när jag kom hem. Tänkte mig ett par svarta strumpbyxor och en lätt veckad svart kjol. Jag tänkte mig en avrakad mustasch, lite svart ögonskugga och ett lager smink för att dölja finnar och pormaskar. Att jag önskar att jag visste vart man hittar bra strumpbyxor och snygga kjolar, att jag visste hur man använder smink och vad för plagg som skulle kunna vara snyggt till den svarta kjolen. Inte för att något med mig eller min kropp skulle kännas ’fel’, utan enbart och endast för det var något som jag tyckte skulle kunna vara snyggt.

Tänk om man orkade, vågade eller bara visste något av allt det där.

Poliserna i borgen

Tisdagen den 4:e mars. Jag har tagit mig in till Lund kring lunchtid för att för förbereda inför ett seminarium som jag ska ha i början på nästa vecka. Det känns som en helt vanlig dag, förberedelserna till seminariet går bra, klara på någon timme och efteråt så går jag, en från min seminariegrupp och hens vän oss ner till AF-borgen för att dricka kaffe. Personen från min seminariegrupp hade pratat om att gå på en föreläsning med finansminister Anders Borg som skulle hållas i AF-borgen vid 15-tiden. Inte för att någon av oss hade någon direkt beundran för Anders Borg, men att det ändå kan vara intressant. Jag har ett intresse för politik och ville sitta och lyssna för att se vad det var han skulle säga.

Under tiden som vi står i kön så bestämmer sig min kurskamrat att hen inte orkar med att vara på föreläsningen då det såg ut att bli väldigt mycket folk, så hen sätter sig i caféet igen istället. Jag står kvar och får tillslut lämna min jacka och väska i garderoben. Det är poliser överallt på grund av denna föreläsning som kollar så man inte tar med sig någon jacka eller väska med sig in i lokalen, något man kan förstå när det är finansministern som ska tala.

När jag väl är inne i lokalen sätter jag mig på raden där det finns lediga platser och väntar på att föreläsningen ska börja. Vid 15.15 börjar arrangörerna LUPEF och MST att prata och introducera föreläsningen och efter det kommer Anders Borg ut och börjar prata.

---

Efter en stund avbryts Anders Borg av en person i salen som reser sig upp och säger (enligt sydsvenskan): "Ursäkta, finansministern, jag måste avbryta dig, jag arbetar åtta timmar ..." (http://bit.ly/1kW321r) Hon blir sedan tillsammans med några andra personer (bokstavligen) släpade ut ur salen. Jag råkar sitta på samma rad som flera av dessa personer och ser allting hända. Jag sitter kvar på min plats för att är där för att lyssna på Borgs föredrag.

- "Jag vill att du ska gå härifrån". Det är en av poliserna som har ställt sig vid raden jag sitter på och han pratar med mig.
- "Men jag har inte gjort någonting? Jag är bara här för att lyssna på föreläsningen".
- "Jag vill att du reser dig upp och lämnar denna salen". Säger han igen.

Jag får resa mig upp och gå ut från salen, försöker åter förklara för denna polis att jag bara var där för att lyssna på föredraget och inte hade gjort någonting, vilket naturligtvis ignorerades. Jag var inte den enda personen som blev tvingad att lämna salen utan att faktiskt ha gjort någonting, men jag kommer tillbaka till det.

Jag går för att hämta min jacka och väska och tänker att jag ska se om min kurskamrat som som bestämde sig för att inte gå på föreläsningen är kvar i cafeterian, men jag hinner inte innan en av poliserna stoppar mig.

- "Har du id på dig?"
- "Ja, varför vill du se det? Jag gjorde ingenting, precis som jag förklarade för den andra polisen så var jag bara här för att lyssna på föreläsningen".
- "Det spelar ingen roll, jag behöver ändå se ditt id".

Så jag visar mitt id och frågar sedan om jag kan gå. Polisen säger att ja, det kan jag, men sedan kommer en annan polis och säger till den första att det kan jag inte utan säger istället till mig att jag ska sätta mig ned.

- "Vad gjorde du?" Frågar personen som står upp bredvid mig. Jag minns att hen satt två rader framför mig.
- "Jag gjorde ingenting. Jag bara satt på samma rad och sedan tvingade en av poliserna mig ut från salen".
- "Jag gjorde ingenting heller. De bara tvingade ut oss".

Efter ungefär 10 minuter frågar jag en av poliserna när jag kan få lov att lämna byggnaden. Hen säger att jag behöver vänta tills de tagit mina uppgifter. Jag påpekar att de sedan gjort det när de kollade mitt id, men jag blir ändå tvungen att lämna både personnummer, namn och adress. Jag frågar också om detta kommer skrivas in i något register eller liknande. "Nej" är svaret jag får, så får hoppas att det stämmer.

---

Utanför står sedan kurskamraten jag tidigare pratat om med lite andra människor som jag känner och jag förklarar vad som hände. Precis som jag pratade de med och hörde flera personer som inte hade gjort någonting med ändå blev tvingade ut ur salen. Vad hade dessa utslängda personer som inte gjort något gemensamt? De såg ut att vara vänster/såg inte ut att vara borgare.

De såg inte ut att vara borgare. Det var kriteriet på att bli utslängd, bemött som att man var en av personerna som hade stört föreläsningen och tvingad att lämna sina uppgifter för att "det är vi tvungna att göra när vi tvångsavvisar någon från en plats". Även personer som tvångsavvisas för att de råkar ha liknande utseende som de som utförde aktionen.

Samtidigt så pratar jag med vänner som går på demonstrationer där nazister ställer sig längst fram och skriker saker som "blattehora" till den kvinnliga talaren och polisen gör ingenting. Då är deras bedömning att de "ska skydda" (genom att inte göra någonting). Samma talare får sedan åka hem själv, utan beskydd och samma personer som skrikit saker mot henne under demon följer efter när hon är påväg hem.

Jag var på Borgs föreläsning för att lyssna på vad han hade att säga och för att höra om hur Moderaterna motiverar sänkningen av studiebidraget. Istället blir jag misstänkliggjord för att jag har lila hår och inte var iklädd några finare kläder.

Och en del tycker att det är konstigt att man inte litar på polisen.